Världen ser annorlunda ut om man ser på den med en mans ögon. Ann Petrén vet, för hon har spelat man i över 160 föreställningar nu.
- Om man tittar med en mans blick på världen får man plötsligt tillgång till att titta mera ohämmat, att värdera människor. Som man behöver jag inte söka bekräftelse.
Hon har fått stor uppmärksamhet för sin roll som Dr Fregoli i Det allra viktigaste på Unga Klara, Stockholms stadsteater. Uppgivet, men med glimten i ögat och en snus under läppen, säger hon:
- Ja, det är väl så - man får det när man är man.
Även rollen som den arga och aggressiva Anita i Björn Runges kritikerrosade film Om jag vänder mig om har väckt uppmärksamhet. Ann Petrén har om och om igen fått svara på frågan om var hon fått all aggressivitet ifrån.
- Man skulle aldrig ställa den frågan till en man. Och det betyder ju att aggressivitet måste vara något som inte är tillåtet för kvinnor. Kvinnor ska vara objekt - när objektet börjar agera är det hotfullt.
Andra kvinnor har sagt till henne: ”Det måste vara härligt att få göra den där rollen!”
- Säger man så måste det ju vara något man själv längtar efter att någon gång få uttrycka.
Själv befinner hon sig nu mitt i livet och utbudet av bra roller för kvinnliga skådespelare har börjat sina. Fast själv anser hon inte att det är ett fenomen som inträffar vid 50. Hon konstaterar sakligt och lite buttert:
- Utbudet är mindre för kvinnor över huvudtaget. Och utbudet är ännu mindre för kvinnor över 35.
Just därför är hon extra glad över att hon fick en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll för rollen som Anita.
- Det är underligt, när man tycker att man för varje år skaffar sig mer livserfarenhet, mer kompetens - så behövs det mindre och mindre! Då kan jag tycka att det är roligt för många fler än jag själv att man får uppmärksamhet i den här åldern. Det är inte slut när man är 30.
Ann Petrén har spelat teater så gott som oavbrutet i 25 år, först på hemmaarenan Västmanlands läns teater, sedan på Boulevardteatern, som hon var med och startade för 20 år sedan, och sedan 1988 på Stockholms Stadsteater. Där har hon de senaste tio åren varit på Unga Klara, med Susanne Osten som konstnärlig ledare.
- Det har passat mig perfekt. På Unga Klara försöker man placera teatern i samhället, vi försöker föra en dialog.
Hela nästa spelår ska hon vara tjänstledig. Till hösten blir det en magisterutbildning i teaterpedagogik på Teaterhögskolan i Malmö, där hon fick sin grundutbildning på 70-talet.
- Jag har ett enormt behov av reflektion över de erfarenheter jag gjort. Det måste ju vara så, tänker jag, att jag har någonting att erbjuda eleverna idag.
Nästa vår är däremot helt blank - vilket är både spännande och läskigt.
- Jag är ju tjänstledig och måste försörja mig. Jag får väl söka ett jobb…
Hon känner sig inte färdig som skådespelare - men det finns ingen drömroll som lockar.
- Man börjar ju på sätt och vis om från början varje gång, vilket betyder att jag för varje uppgift har nya saker att lära. Den roll jag jobbar med just nu är ju drömmen, den ska ju förverkligas på något sätt.
Vad finns det då kvar som hon inte hunnit göra än? Hon funderar en stund. Snuset rör sig diskret under läppen, blicken är långt borta innan den plötsligt återvänder, fokuserar.
- Det är en skandal att jag hunnit resa så lite. Och när folk ibland säger ”men måste du inte vila och ta det lugnt”, så kan jag tänka: ja, men vad är vila för mig? Jag har inte hunnit tänka efter. Jag har inte hunnit med att göra ingenting.
MARIA WÅNGERSJÖ