Hertha Hillfon

 Publicerad i Svenska Dagbladet i juni 2001

Namn: Hertha Hillfon
Yrke: Andra kallar henne konsthantverkare, keramiker och skulptör - själv föredrar hon att kalla sig hemslöjdare, med mottot ”Medan potatisen kokar drejar jag en skål”
Familj: två barn (båda konstnärer), barnbarn och barnbarnsbarn
Bor: i Mälarhöjden i Stockholm
Aktuell: hennes utställning på Skulpturens Hus i Stockholm hade vernissage i torsdags och pågår t o m 26 augusti

Hertha Hillfon är åttio år, men arbetar fortfarande tolv timmar om dagen. Ordet pension vill hon inte kännas vid.
– Jag är drogad av mitt arbete. Det är inte så lätt att komma ur en drog. Att arbeta är för mig att andas. Jag mediterar framför drejskivan.
Ur den meditationen föds skålen, som hos Hertha är både bruksföremål och skulptur. Hon gör aldrig två likadana.
– Varför ska skålarna vara likadana när människorna är så olika? En spröd liten flicka får en tunn skål, och så kommer en stor grabbnäve, han kan ju orka mina tjocka skålar.
Hertha har fyra drejskivor, alla olika. En står i sängkammaren, så att hon kan dreja en skål till vacker musik innan hon somnar. En annan, en av hennes första, står på ovanvåningen i den rymliga och moderna ateljén, som maken Gösta ritade åt henne 1968. Genom det halvcirkelrunda fönstret framför drejskivan har man en vacker utsikt över den vildvuxna trädgården. Där vajar sonen Curres vindmätare i form av ett fritt hängande segel, och det höga gräset, som Hertha fortfarande slår med lie, befolkas av lerskulpturer och stora keramiska ansiktsmasker.
– Det här är som en bondgård, skulpturerna är mina djur som jag sköter om.
Visst är hon lite galen, Hertha. Men gammal?
– Jag är åttio, inte åtta, men det är ju bara en nolla som skiljer. Det är väl ingenting.
Glömmer gör hon däremot. Men hon är inte glömsk. Nej, bara ”begåvad på att glömma”, som en doktor sa. Hon minns inte vad han hette, men hon tyckte att det var väldigt fint formulerat.

Det var Herthas första barn som inspirerade henne till den första lerskulpturen. Det var 1943, och den skulpturen finns med på hennes pågående utställning på Skulpturens Hus. När båda barnen hade börjat skolan började även Hertha skolan - på Konstfack i Stockholm. Det var där hon fastnade för keramiken. Idag, över 40 år senare, bär hennes hem och ateljé spår av hennes långa konstnärskap. På hyllor trängs skålar, små och stora. I ett soligt hörn står Astrid, som Hertha skulpterade för Junibacken och Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm. Vid badkaret i ateljén vilar havsguden, i lera förstås, sjögrön och skön.
Hennes verk finns på museer, i offentliga rum och hos privatpersoner över hela Sverige och på många andra håll i världen. Hon har fått utmärkelser och valts in i Konstakademien. Men inget av det där vill hon prata om.
– Det jag har gjort, det lämnar jag. Det är mina fotavtryck. Men jag vill springa vidare, fortare! Jag går väl inte och tittar på mina fotavtryck. Jag tömmer hela min ateljé, för jag vill börja om från början.
Nej, Hertha Hillfon är ingen tillbakablickande 80-åring. Tvärtom, hon säger att hon aldrig har haft så många planer som hon har nu.
– Jag är så nyfiken på vad som ska hända i morgon!

Hertha var nummer fyra i den stora syskonskara som porträtteras i brodern Lars-Lennart Forsbergs dokumentär ”Min mamma hade fjorton barn”. Hon tycker om filmen, men är noga med att poängtera att det är brorsans uppfattning av hemmet, inte hennes.
Det var mamman som fick Hertha att utbilda sig till konstnär. Hon tyckte att Hertha skulle skaffa sig ett riktigt yrke så att hon skulle slippa stå vid diskbaljan. Hertha tyckte inte att det var något fel på att diska, men eftersom hon var en lydig och snäll flicka på den tiden så hon började på Ollers målarskola.
– Där fanns många farliga pojkar. Bland annat Gösta. Vi förlovade oss, och sen när man var 21 fick man gifta sig. Det var ordning och reda.
De var gifta i 53 år.
– Och så försvann han, och det är det svåraste jag har varit med om.
Det är sex år sedan Gösta gick bort, men sorgen är fortfarande stark. Hertha förlorar sig i tankar för ett ögonblick, men spänner sedan ögonen i mig och ser lite lurig ut när hon berättar att de stämt träff i Florens, Gösta och hon.
– Han ska vara nitton, och jag ska vara sjutton. Och jag ska ha en lång svart fläta över axeln…
Hon är åttio år, men när hon lägger huvudet på sned och ler illmarigt bakom hårets långa mörka lockar liknar hon en liten flicka.

MARIA WÅNGERSJÖ

Stäng fönstret