Hösten 1976 slutade Lennart Persson prata jössehärska, den dialekt som talas i Jösse härad, även känt som Arvikatrakten. Han var 24 år, hade just börjat på Journalisthögskolan i Göteborg och lade sig över en natt till med ett neutralt uttal.
- Det var svårt att försöka slå sig in i en ny kultur och en ny miljö med en dialekt som de flesta skulle uppfattat som om jag hela tiden berättade en rolig historia.
Fördomarna mot dialekter lever fortfarande kvar, vilket irriterar honom.
- Varför tillåter vi en dialekt men inte en annan? Du har ingen urvärmlänning som pratar urvärmländska i radio eller tv i nyhetssammanhang till exempel, medan du har massor med skåningar som gör det.
Uppväxten i Arvika betecknar han som den bästa tänkbara. Pappa var brevbärare och mamman lärare, och på somrarna hjälpte han mormor och morfar med höskörden: ”hårt och rejält”. Planen var att återvända till hemorten direkt efter två års studier i Göteborg, men istället hamnade han som nyutexaminerad journalist på den nystartade lokalradion. Det var en stormig tid, och tvärtemot vad politikerna hade tänkt sig befolkades Radio Göteborg snabbt av unga arga reportrar som ”ville dra ner brallorna på makten”. Med sändare på ryggen rapporterade Lennart Persson från knarkarkvartar, porrklubbar och ockuperade hus.
- Vi blev kallade kommunister hela bunten ständigt och jämt. Det var väldigt nyttigt, för jag insåg att man kan bli stämplad för någonting som man inte är, bara för att de man möter har väldigt starka fördomar.
Efter 15 år på lokalradion värvades han till SVT, där han bland annat gjorde Gomorron Sverige. Därefter blev det sex år på TV4, där han var ankare i Göteborg och gjorde TV4:s Nyhetsmorron tillsammans med Lotta Mossberg. År 2001 gick han tillbaka till SVT för att leda Debatt.
Som debattledare har han som grundfilosofi att det inte är han som är debattens huvudperson, utan de som är med och diskuterar.
- Jag ska egentligen synas så lite som möjligt - som en fotbollsdomare ungefär.
Detta synsätt har lett till många och långa diskussioner med vännen och kollegan Siewert Öholm.
- Han var ju en del av debatten på ett annat sätt. Jag kan ju inte säga att han har fel, men utifrån min position tycker jag att han blev för dominant i debatten. Jag har en annan stil.
En annan käpphäst, där han enligt vännerna är konsekvent intill galenskapens gräns, gäller kända journalisters benägenhet att tacka ja till ansenliga summor för att medverka som exempelvis debattledare på företag eller inom offentlig sektor. Lennart Persson blir genuint upprörd vid tanken.
- Jag är förundrad över att så många journalister gör extraknäck, och säger att det är "justa" jobb! Det finns inga justa jobb! Blir du betald av Vägverket eller landstinget eller Volvo så är du ju naturligtvis deras man eller kvinna. Du kanske blundar när de gör bort sig eller har något fuffens för sig. Det är väl det som är det allvarliga, inte det man gör utan det man låter bli att göra.
I en värld där media består av storstadens över- och medelklass som knappt varit utanför Stockholms tullar, ”och har de varit det så har de varit i New York eller någonting”, tycker han att det känns både viktigt och roligt att prata med människorna i Skillingmark, om allt från skattepolitik till kärnkraft. Det får han ofta tillfälle till, eftersom han sedan ett antal år är stolt ägare till ett rött torp med vita knutar invid en vacker äng, inte långt från den gård där han som barn hjälpte mormor och morfar med höskörden. Där slår han automatiskt om till jössehärskan igen, och där kör han gärna omkring i sin gröna BM Victor 230, årsmodell 1956.
- Den är min ögonsten. En del karlar skaffar sportbilar och flotta guldringar - jag köpte en traktor. Jag tyckte att det var häftigare. Jodå.
MARIA WÅNGERSJÖ