Stina Ekblad uttrycker det som att hon inte är ”mitt i prick”: varken i den tid hon lever, i det land hon lever, i det hon gör eller i det hon är. Det är en förnimmelse hon haft sedan barndomen, och därför är hon inte heller förvånad över att hon inte blir tillfrågad om att spela en modern kvinna av i dag på film. Inte för att det över huvud taget finns så många roller för skådespelerskor över 45 år.
- Men är det någon stor och intressant filmroll som finns till någon äldre kvinna, så inte ges den till mig. Och det har kanske att göra med att jag är lite…bisarr.
Hon tittar upp och skrattar nästan generat. Ett helt liv har hon upplevt att hon ”skavt mot sin tid”. Nej förresten, det fanns faktiskt en period när hon kände att hon verkligen levde mitt i tiden. Hon var 17 år och hade fattat det livsavgörande beslutet att bryta upp från hembygden i svenska Österbotten. En plats på en dansk folkhögskola väntade på henne.
- Då upplevde jag att jag var ung och närvarande i det som var just då - men det var ta mig sjutton bara fråga om några månader...
Det var i Danmark hon utbildade sig till skådespelerska. Hon lärde sig danska, rotade sig. Det som efter tio år förde henne tillbaka till Finland var språket.
- Jag saknade mitt språk, jag längtade efter mitt språk, jag behövde mitt språk!
Hon berättar om hur hon kämpade med samma dikt av Gustav Munch-Pedersen i många år innan hon kom så djupt in i språket att hon fullödigt kunde ta den, och annan dansk poesi, till sig - och ändå kom hon aldrig åt det där allra sista.
- Det är allt som det väcker av hemliga associationer. Som midsommar, lingonblommor, hjortronmyr…du vet det är blod, det är dofterna, det är klangerna av språket, det är fantastiska hemligheter som ligger förborgade i det som är ens modersmål.
Återkomsten till hemlandet blev inte som hon hade tänkt sig. Visst fick hon arbeta på svenska, men hon fick också snabbt erfara att hon inte skulle ”tro att hon var någonting” när hon nu kom tillbaka efter en lång vistelse i ett annat land.
- Omedvetet är det så att man ska upp till bevis. Och det har inte blivit ett dugg bättre av att jag sedan flyttade till Sverige för att göra karriär här - tvärtom.
I dag beskriver hon sin relation till Finland som ”ganska kärv”, även om hon fortfarande saknar familjen, bästa vännen, naturen och den egna dialekten.
Hon återkommer ofta, och med stor lidelse, till språket.
- Jag tycker att det är det som är min begåvning, och det är det som är min största glädje. Det är rösten, det är språket, det är musiken; musiken i språket och musiken i musiken.
Sedan två år undervisar hon i språklig gestaltning på Teaterhögskolan - något som hon inte bara ser som ett nytt steg i karriären, utan också som ett uttryck för en av de goda upplevelserna med att bli äldre.
- Man märker att man kan någonting, och man får lust att dela med sig på ett bra sätt, det är fint!
Glädjen i att möta unga människor och tvinga sig själv att formulera vad som är viktigt har blivit ett motgift mot det hon upplever är sorgligt med att bli äldre: risken att stå utan drömmar, annat än för barnens skull.
- Sen är det det kroppsliga, man är lite tröttare, och man ska gå och leta efter glasögon hela tiden…det kan jag vara ofantligt irriterad på.
Däremot har hon på sätt och vis hittat en ny tillhörighet i sin generation.
- Om man någon gång känner sig förtvivlad över att man blir äldre, så kan man ju bara omedelbart tänka på att man är ju inte ensam om den situationen! Alla andra blir ju också äldre. Och ens egen generation blir äldre, man blir äldre tillsammans med den - det tycker jag om.
MARIA WÅNGERSJÖ