Viveca Lärn är nästan en parodi på en göteborgare. Hon hejar självfallet på Blåvitt, hon vill bo vid havet (och med havet menas här Skagerrak och Kattegatt), hon äter nästan bara fisk och 1998 blev hon vald till Årets göteborgare - något hon är mycket stolt över.
Den finaste utmärkelsen hon fått är dock Astrid Lindgren-priset. Då, 1985, hade hon just blivit författare på heltid, efter 20 år som journalist. Utmärkelsen innebar att den värld som hon drömt om sedan hon var tio år, när hon bestämde sig för att bli författare, äntligen öppnade sig. Viveca Lärn riktigt lyser vid minnet.
- Astrid förstod mig verkligen. En gång när hon var hemma hos mig sa hon så här: ”Du är precis lika melankolisk som jag”. Och det kändes så skönt att någon fattade alltihop…det är ju jättekul om folk tycker att böckerna är roliga men det är inte ständiga gapskratt, det finns ju vemod i dem också.
Samma vemod finns i romanerna för vuxna, som hon började skriva för tio år sedan.
- Det är väldigt udda människor som man kanske kan skratta åt men som ändå drivs av en uppriktig längtan till att förändra sina liv, och det är viktigt tycker jag. Att inte bara flyta med av rutin och slentrian.
Vilket var precis vad hon inte gjorde när hon började skriva romaner för vuxna, samtidigt som hon skilde sig och bytte namn från Sundvall till flicknamnet Lärn.
- Jag gjorde det ju ganska jobbigt för mig själv…
Branschen reagerade starkt, både på det otaktiska namnbytet och på det tabubelagda språnget från barn- till vuxenböcker. Men det gick bra, idag har namnbytet satt sig och både läsarna - såväl yngre som äldre - och författaren själv trivs.
Vinter, vår och sommar ägnar hon åt intensivt skrivande, för att sedan ägna hösten åt bokmässan, intervjuer, uppläsningar och signeringar.
- Då, i slutet av sommaren, är jag lite cirkushäst och tycker att det ska bli jättekul. Och sen när det närmar sig jul tycker jag att det är helt underbart att det snart ska ta slut och att jag ska få skriva igen! Det är ju det som är mitt egentliga yrke.
Så flyttlådorna i det nyinköpta huset i Onsala lär få stå ouppackade till sensommaren. Då blir det också dags att utnyttja det som var ett absolut krav i sökandet efter sommarhuset: den grunda havsviken, där Viveca Lärn ska skjuta ut sin havskajak.
Det intresset är bara några år gammalt. Det är slutet på en följetong som började för tio år sedan när hon var nyskild; nu skulle ungdomens segelintresse återupptas.
- Men det var ju inte på samma sätt som när man var ung, då seglade man ju från Tjörn till Marstrand bara för att titta på spännande killar! Nu liksom seglade jag från Lysekil till Fiskebäckskil och smack så var jag där, och så tänkte jag ”vad ska jag göra nu då”.
På lugn göteborska, väldigt full i skratt, berättar hon om hur hon istället inhandlade en liten motorbåt att fiska makrill från, men hur hennes tämligen otekniska personlighet till slut satte stopp för projektet. Första gången hon körde ut hade hon motorn bak och fram.
Istället blev Viveca Lärn en nästan daglig stamgäst på ortens turistinriktade sälsafari, eller så kunde hon ses åka färjan till Fiskebäckskil fram och tillbaka. Tills hon fick syn på ett anslag om nybörjarkurser för vuxna i att paddla havskajak.
- Det var precis rätt, det var som om jag kommit hem!
Hon pratar lyriskt om sälar som sticker upp huvudet i en stilla havsvik, om övernattningar under bar himmel på Mollösund, om fåglar och soluppgångar.
- Det är en fantastisk form av berusning!
MARIA WÅNGERSJÖ